...

Det är alltid lite omtumlande att komma hem med sin lille bebis. Å jag ska alltid ha sån otur. Natten mellan tisdag och onsdag vaknade jag utav hemska kramper. Jag hade rejäla feberkramper... Usch och fy det säger jag bara! Hela kroppen spänndes som en fiolsträng, för att sedan skaka som ett asplöv. Febern steg till 40 grader på bara en kvart. Jag hade fått mjölkstockning!! Skit också! Bara att väcka Pontus och få honom att äta så mycket han bara orkade. Resten pumpade och masserade jag ut. Det är inte lätt att sitta och amma med så hög feber, men det är det enda som hjälper.

Idag har febern gått ner till ca 38 grader, så nu är jag på benen igen. Fast nog känns det tungt. Jag sover mest, och ammar och byter blöjor. Tack gode gud för min käre make. Utan honom hade jag nog gått i graven av detta. Han pysslar om mig och sköter om hemmet, barnen och våra djur (läs mina hästar ..)

Min förlossning var en mardröm utan dess like, som jag önskar att inte någon annan människa ska behöva uppleva. Jag berättar om den en dag då jag känner att jag orkar. Det är tur att jag har en underbar liten bebis att titta på och mysa med när alla hemska minnen gör sig påminda, annars vet jag inte hur detta skulle slutat. För han är en helt sagolik liten kille, vår Pontus =)