Ett brev..

..fick jag idag i min gröna brevlåda. Bara genom att titta på det så visste jag vad det gällde. Nej!!! Jag får sån ångest av att bara tänka tanken. Vet att jag inte kan vara självisk i denna frågan, vill inte vara det heller, men när det handlar om det bästa och käraste jag har, nämligen mina barn, ja då är det jobbigt. Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Vad ska jag göra för att det ska bli så bra som möjligt? Vet inte.. ringde den bästa för att gråta och få råd, min kära mamma. Tänk om det ändå inte var 120 mil emellan oss. Det hade varit lite enklare då.