Pontus och jag är hemma nu. Han är piggare, febern är ganska så låg.

Måndagen den september är en dag som jag vill radera ur livet. Började bra, vi skulle nog få åka hem, eftersom öronen såg bra ut. Dom ville bara ta nya blodprover, eftersom de föregående hade visat någon avvikelse i blodbilden.  Vi väntade på provsvaren, innan vi fick åka hem. Doktorn kom in, satte sig och såg bekymrad ut. Värdena var mycket sämre idag. Hon hade konsulterat en av läkarna på andra barnavdelningen, barn 3. Ni som inte vet så är Barn 3, barnonkologen på NUS. Dom ville lägga in honom och ta mera prover. Mitt hjärta stannade.. vad sa hon egentligen? Dom skulle gå in i ryggen /höften och ta ut benmärg för att titta mera noga på. Tisadag morgon skulle han opereras. Jag satt helt paralyserad, nästan nedsövd. Var detta verklighet? Min lille Pontus, vad är det för fel egentligen? Det finns tydligen några olika tänkbar saker det kan vara, men jag slutade lyssna. Hjärnan stängde av.

Vi flyttades till annan avd. redan på måndag em. Vi var isolerade på rummet eftersom Pontus är extremt infektionskänslig. Jag satt på 12 kvm hela dagen. Tur det fanns TV. Pontus sov nästan hela tiden.

Tisdag morgon, dax för operation. Sövningen gick bra. Jag grät floder och höll på att svimma, men jag klarade det. Själva ingreppet gick ganska så fort. Han var på UVA efter 30 min. Under den tiden var doktorn hos mig och berättade hur det hade gått. Hon sa att det hade gått bra. Tillslut så frågade jag rätt ut vad jag funderat på hela natten. “Är det cancer?” Hon svarade –“ Vi kan tyvärr inte utesluta det!” Sedan minns jag inte mer vad hon sa. Jag var i chock! Definitiva provsvar kommer om en vecka.

En hel jävla vecka ska jag nu gå och vänta. Fy fan! Det handlar om det viktigaste som finns i mitt liv, mina barn. En vecka är lång tid. Jag hoppas och ber att det nu är nått av de andra sakerna som hon sa det kunde vara. Kan inte göra annat än att vänta. denna eviga väntan.

 

Till sist, tack för de fina sms jag fått när P och jag var på lasarettet. Dom värmde.