Jag frågar mig varför, hur kan det  bli så, kunde man undvikt om.. Finns egentligen inga ord som kan förklara, det bara blir. Men varför skulle det drabba just h*n? Mycket saker att grubbla på, fast det tjänar egentligen inget till.

Min kära mormor sa ofta kloka saker. Hon var en vis kvinna, som visste mycket om livet. När jag tyckte att det blev lite för mycket så flydde jag ofta till henne. Hon brukade trösta mig med dessa ord.  “Han ger dig inte större bekymmer än vad du klarar av” Dessa ord har jag ofta tänkt på, när det känns allt för tungt. Jag fann tröst i det.  Just nu så är jag dock tveksam, jag känner mig inte så säker på att jag klarar detta. Fast jag vet att jag måste! Man växer av motgångar heter det ju, men jag tycker faktiskt att jag har vuxit färdigt nu!