Nä nu får det vara nog!!! Detta är ju helt omänskligt. Har sanrt haft feber i en hel vecka. alla kidsen har åkt dit. Pappa A är tapper och håller sig frisk. Han har lovat att vara det, i alla fall tills jag är på benen igen. Han är duktig, sköter om hem, alla barnen, sin sjuka/gnälliga hustru och alla våra djur, utan att ens klaga. Han är BÄST!
Igår fick jag ont i ena öörat. Som barn hade jag massor (då menar jag extremt massor) av öroninflammationer, så den smärtan känner jag igen. Pontus hade också ont i örat och Vicke fick ett kruppanfall. Pappa A tjatade och tjatade tills jag gav med mig och följde med till sjukstugan. Pga. alla tidigare erfarenheter med mina öron, så är jag fruktansvärt rädd för att gå till doktorn och kolla dom. Det är så illa att jag gråter så fort dom bara börjar titta... Jag bet i alla fall ihop, tårarna rann, men jag gjorde det. Lite vax gjorde att hon inte kunde se, så jag fick snällt åka hem och avvakta. Barnen fick mediciner, mot öron och krupp. kl 22 var vi hemma igen, lagomt trötta. Jag sov någon timme, sen började örat spöka, bubbla och värka. Efter tre timmar så gick det hål på trummhinnan. Det vill jag lova, det gör ont! Men när den väl är traasig, så försvinner smärtan, allt ont rinner ut. Jobbigt bara att hörseln försvinner den också. Så nu får jag vara döv på ena örat i några veckor tills trummhinnan läkt ihop igen. Drygt! Prata med doktorn idag, och fick antibiotika.
Nu är jag så trött på detta. Orkar inte mera. Även lila <3 har blivit sjuk. Hon som helst inte ska bli mera sjuk. Det går åt så mycket energi att vara sjuk, energi som inte finns. Jag fortsätter att undra hur detta ska sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar