huset är tomt, alla är på skola, jobba eller dagis, förutom jag. Ganska skönt, men samtidigt lite stressande. Massa som ska göras, då tänker jag " bästa att passa på när jag är ensam och har tid" Om jag bara sitter och slöar, så blir jag liksom stressad av den situationen också. Finns så mycket som är roligt som jag vill göra, men det blir liksom aldrig gjort. Plantera blommfrö inför den kommande sommaren, men innan jag kan göra det så måste jag köpa små torvbriketter. skulle gjort det igår, men då fanns de inte på blommaffären i Storuman, utan de var nere i Stensele. Tiden räckte inte till att fara dit. Så det har inte blivit av ännu.. Jag vill ge mig ut å rida, men orken finns inte. Fast jag vet att tar jag mig bara iväg så är det hur skönt som helt att sitta där på Lakejens rygg och lunka fram. Borde städa och dammsuga. Fixa den där hyllan till barnens tvspel i hallen där uppe. Ta en omgång med tvätten.. Jag hinner liksom aldrig ikapp!?! Det är allt för mycket just nu, mitt stackars huvud går på högvarv, fast det känns ändå som inget blir gjort.
Att få ihop livspusslet med fyra barn, hästar, katter och man, det är inte lätt ( Här hade min mamma sagt "Men vem har sagt att det ska vara så lätt ?" Det uttrycket är för övrigt det dummaste min mamma sagt, någonsinn, enligt mig. Annars säger hon faktiskt en del kloka saker min kära mamma ) Det blir ännu mer komplicerat med ett barn som är svårt sjuk. Vi gör allt för att det ska bli så bra som möjligt för alla. Våra tre pojkar måste ju få sitt också. Hur mycket man än försöker, så känner man sig ändå otillräcklig. Som att man alltid skulle ha gjort lite mera. Varför är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar