Helt plötsligt så sitter jag här hemma, helt själv! Kidsen är hos kompisar och på förskolan, gubben jobbar. Hmmm... vad gör man då med tiden? Tittar lite på tv, funderar ut middag och bara är. Jag har lite svårt för att bara vara, har alltid nått i tanken eller görningen.

Just nu har vi tagit sommarledigt ifrån behandlingen i Lycksele. Lite skönt är det faktiskt att slippa köra dit varje vecka. Men skrämmande samtidigt, för det innebär att vi måste fixa och lösa alla eventuellt bekymmer och problem själva. Fast vi har ganska så mycket på fötterna nu, så det går säkert bra.

Igår åkte vi till Lycksele och hälsade på goa och fina vänenrna. Det var verklgien vad jag behövde. Få sitta och småprata, äta god mat, dela tankar och funderingar. Barnen lekte, var ute och grejade på. Kände verkligen att jag kunde slappna av. Hoppas det blir fler tillfällen =)

Igår kväll kom den där hemska känslan över mig igen. Det är snart 3 år sedan det hände, och varade endast någon minut, men ack vad det har satt sig i mig. Minns det precis i detalj. Fy fasiken vilken smärta och obehag... ryser av tanken. Det är inte ofta längre som det gör sig påminnt, men det händer. Igår var som sagt ett sånt tillfälle. Har så svårt att hantera, tårarna bara rinner.. Idag är det i alla fall betydligt bättre. Å imorgon hoppas jag på att det blir än lite bättre. Ja, föresten så imorgon ska jag åka till Blattnicksele med Bästa Ann, det blir grejer det!