Hur?

Senaste dagarna har jag känt mig som världens sämsta mamma. Känslan av att ständigt misslyckas äter snart upp mig. Det har inte varit mycket som har funkat, strul med allt. Barnen har varit upp och ner. Trotsat, bråkat, lyssnar inte alls, uppkäftiga osv. Det känns som jag gjort kraftigt fel någonstans. Som toppen på allt detta kämpar vi som aldrig förr för Mollan. Hon har en svår period, och vi hjälper henne på alla vis vi kan. Men det känns ändå inte tillräckligt. Gör vi rätt? Jag vet inte. Vi försöker göra det som vi tror man ska, men när kvällen kommer så känns det inte gott nog ändå. Det är jobbigt med fyra barn. Jag erkänner det. Är avundsjuk på de som har massa barn, och ändå fixar det med glans. Det verkar så enkelt för andra… Ibland får jag för mig att folk tycker jag är kass som mamma, bakom min rygg. För jag är orkeslös just nu, klarar av vardagen med mina egna med nöd och näppe. Det är väldigt, väldigt energikrävande att ha ett sjukt barn hemma som man vårdar. Det folk ser är ju bara en fasad. “Walk a mile in my shoes” Byt med mig en dag och se! Jag gör så gott jag kan. Det är lätt att säga att det är bara det man kan göra, fast känslan av otillräcklighet är inte kul. Nä allt här i livet kan inte vara kul, det är det ju många som säger. Men just nu är det så mycket som är svårt.