Det går tungt.. Saknar lilla hästen varje gång jag går in i stallet, tittar ut i hagen, eller bara tänker på henne. Den söta, goa lilla lurviga är inte där. Tomt.. Tänk vad man fäster sig vid sina djur. Pontus tyckte verkligen om Mollyhästen. Han bröt ihop första kvällen, då vi skulle ta in de andra. Hon saknades ju, han brukade alltid ta in henne. Jag sa att Mollyhästen finns ju inte mera, hon ligger och sover i jorden nu. Men mamma, jorden är inte hästarnas sovplats! Hon ska inte sova där… Nä det är ju sant, men… Ja vad säger man. Han vet om att hon är död, men vill inte riktigt att det ska vara så. Det vill inte jag heller!!! Tårarna kommer fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar