Har inte världens bästa dag idag. Får ingenting gjort, bara sitter på rumpan i soffan och tittar ut. Ser inget, bara stirrar.. Vissa dagar bara är så. Svårt att göra nått åt.
Mycket är på gång. Efter fredagens läkarbesök, så blir det mera påtagligt och kommer så nära. Oron kryper upp till ytan igen och gör sig påminnd. Tankarna går åt olika håll, man vill så mycket, men kan göra, i mina ögon, så lite. Vi får ord på vägen, men vad gör man av dom? Inte så lätt att vända ord till handling. Det är minsann det svåraste man gör här i livet. Å jag känner mig väldigt ensam i detta. Om det ska lyckas, står och faller på mig. För om jag faller, så rasar allt! Tänker just nu på "Vem ska trösta knyttet?" Så känns det. Vem vänder jag mig till när jag behöver tröst och hjälp? Ingen.. Nä usch, denna situation är verkligen inte vad man önskar sig och sin familj. Det är svårt att se ett slut på det hela, men nått slut måste det bli. För allas skull. Det må ta år, men... ja men vadå? Vad var det jag tänkte?
Snart kommer några av mina små fina hem, så det är väl bästa att jag går ur idet en liten stund och försöker i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar