Det är så otroligt skönt att vara hemma, efter alla dessa veckor på lasarettet. Det känns samtidigt väldigt konstigt. Vi har levt i en bubbla, under vårdtiden. Vår värld stannade liksom av en stund. När man sedan kommer ut till världen igen, inser jag att det har fortsatt precis som vanligt. Folk fortsätter att gå till jobbet, handla och lagar mat. Träffas och umgås.. Medans jag och Mollan levde ett liv som var konstgjort. Ju längre tiden går, desto jobbigare blir det. Man blir bortglömd av vänner, ingen hör av sig och frågar hur vi mår. Jag förstår att det blir så, för vem orkar bry sig om någon som inte orkar ringa tillbaks, eller höra av sig.
Ja vilken resa vi gjort. Många saker har ställt på sin spets, och vi har fått många nya insikter, både bra och dåliga. Men vi har också lärt oss otroligt mycket! Det var tur att jag inte visste att det skulle bli en vårdtid på över 13 veckor, för då hade jag nog knäckts redan innan vi startade. Jag har bara gott att säga om slutenvården på NUS. Vilka fantastiska människor där jobbar. Dom flesta kan sin sak mycket väl. Jag har träffat nya vänner, som jag kommer bära med mig livet ut.
Nu startar vi om på nytt och blickar framåt. Det kan bara bli bättre <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar