24 år -still going strong!

Han är så underlig ibland min häst. I paddocken eller ridhuset är han seg som kola, orkar knappt lyfta på benen. Kommer man då ut i skogen, då blir det fart minsann. I söndags så for vi ut en sväng. Anders och Viktor körde Molly, Albin och Molly tolkade med bobbarna efter Molly-hästens vagn. Lakej har fått för sig att det är farligt att gå först. Detta har vi bråkat om länge- Jag vinner nästan alltid och han traskar på i täten. Men idag hade han andra planer.

Efter lite krångel så gick han ändå först, det var dax att fatta galopp och galoppera längst Vallträskvägen. Han blev som en banan och ville smita undan, jag förstärkte min skänkel ytterligare i hopp om att han skulle ge sig. Men icket! Istället tvärstannade han, snodderunt och läs och häpna- han stegrade sig! Det brukar han aldrig göra. Han reste sig högt, jag klamrade mig fast efter bästa förmåga. Jag blev inte rädd eller arg, mest förvånad. Lakej blev nog också förvånad över min reaktion, att jag inte blev rädd och gav mig. Efter hans utbrott fortsatte vi som inget hade hänt, med Lakej i täten =)

På hemvägen vart det fart på båda pållarna. Lakej ville vara först så han galopperade på, men Molly-hästen skulle inte vara sämre, så hon ökade tills hon var ikapp. Det hela slutade med en skenande shettis och en vild Lakej =) Som tur var så gick det att stoppa dem innan någon olycka skedde. En liten olycka blev det, för Albin ramlade av sin bobb i farten, fast han slog sig inte. Så slutet gott, alltig gott!