Dålig dag

Idag är en sån där dag som jag inte vill uppleva. Vill inte kämpa mera, fast jag vet att jag måste. Ser bara allt som är negativt, undrar hur saker och ting ska lösa sig egentligen? Är det värt? ...

Många saker snurrar i huvudet just nu. Så många frågor, så få svar. Ena dagen går det bra, för att nästa dag raseras ner till grunden igen. Jävla ********, jag HATAR dig! Hela familjen går snart i kras, jag vill utrota sjukdommen från världen. Jag vet, det går inte. Bara att kämpa på... men fasiken så less jag är. Utåt ser det ut som allt går sin gilla gång, men kom inanför vägggen och skalet. Då får ni se vilken mardröm vi lever i. Jag känner mig helt söndertrasad inombords. Varenda dag är en otrolig kamp. Jag orkar inte höra hur mysigt och trevligt alla andra har det. Här sitter vi, och kan knappt fara iväg hemifrån. Umgås vi med folk så blir det oftast konflikter. Det är svårt att förklara att ******** beteer sig underligt ibland. Det kan variera från gång till gång. Man måste förstå att det äe en sjukdom och inte nått man kan råda över. Man kan inte bara "skärpa till sig" för att någon annan säger till. Vi gör allt för att lilla <3 ska ha det så bra som möjligt.

Jag får höra att jag är avundsjuk och missunsam. Ja kanske det. Jag vill också kunna få lite "egentid" och ägna mig åt bara mig en stund, fara iväg med en vän på nöje, eller bara vara. Men den möjligheten finns inte. Tro f-n att jag blir ledsen då jag får höra att andra har den möjligheten ibland. Men men, jag har ju gjort mitt val och tydligen ska jag straffas för det, resten av mittt liv. Min tid kommer nog, jag hoppas på det.

Imorgon är det som vanligt Lycksele som gäller. Det har blivit till mardrömsresor. Lilla <3 hatar verkligen att fara dit. Det brukar vara mycket skrik, gråt och spparkar innan vi är klara. Jobbigt för henne och jobbigt för oss. Vi måste, jag hade gärna låtit bli, men vet att det är livsviktigt.

Både jag och Vicke har fått öroninflammation, igen. Hela påsken har vi gått runt med mössa. Min trummhinna sprack nästan direkt, så åter igen hör jag som en kratta. Vicke klarade sig en dag, sen gick båda hans igen. Jag skrattade lite för mig själv när vi kåkte i bilen jag och V. Vi satt och ropade till varann och hörde en massa fel =)